MathildautanH

I tisdags så bestämde jag att jag & syster min skulle ta en lång powerwalk promenad. Vi styrde upp mot Dumran det är typ 4 kilometer. Väl där så kom vi till ett vägskäl. Ena vägen hade en stor bom och den andra bara fortsatte. Vi ringde vår kära morfar och frågade vilken väg vi skulle ta. Men svaret jag fick var att det var det är "bara en massa skog och några gamla hus, så vänd ni istället och gå tillbaka" Tror n iatt vi gjorde det? -Nepp. Vi skulle då ta en riktig promenad!. så vi började gå och gå och gå. Efter en timme började vi tröttna, och helt ärligt så var det lite läskigt att gå där mitt i skogen. Ni vet sådan där riktig urskog? men vi fortsatte, det kunde ju inte vara så långt kvar nu, pyttsan. Efter ytterligare en timme så var jag livrädd (Jag har aldrig gått så fort & så långt) och Frida var på väg att lägga sig ner så ringde vi morfar igen, då berättade han att den vägen är typ 2 mil lång och att det är en bom åt båda hållena så han kunde inte hämta oss han sa även att vi hela tiden skulle gå mot vänster. Och när vi såg en bom så skulle det inte vara så långt kvar till stora vägen (stora vägen typ 4 kilometer ifrån vårat hus) Så vi fortsatte att knata på vi. Efter en oländlig tid så såg vi äntligen den där jäkla bommen. & efter det kom vi fram till ett litet "bondesamhälle" ( =några gamla gårdar) och därefter så såg vi äntligen vägen. Och den vägen hem har nog aldrig tagit sån lång tid att gå.
3½ timme tog den längsta promenaden i mitt liv.
Och vad tror ni morfar säger när vi kommer hem? -Jo att det springer runt en björn där i skogarna. Jag lär aldrig mer våga mig ut i skogen. Då det där området även har en massa läskiga vildsvin.




En trött och uppgiven Frida


Bommen jag skulle kunna pussa om det inte vore så att den var så smutsig