MathildautanH

Det finns ett ordspråk jag lever efter, ordspråket känns för mig så rätt. När jag för första gången hörde det, var det som att en klocka ringde i mitt huvud. Det var bara så rätt, och jag burit med mig ordspråket i ett par år. Inte alls många, bara ett par få. Men det känns så rätt, jag har nog aldrig sagt det, eller försökt dela med mig utav det. Utan jag har burit med mig det inom mig. Men så, en dag för någon vecka sen, så kläckte jag ur mig det. Varför? Ja det har jag ingen aning om. Och fel blev det, det kändes i hela kroppen hur fel det var. Jag tror aldrig att jag har sagt någonting så fel i hela mitt liv. Eller jo, det har jag. Men det hör inte hit.
Och egentligen så längst där inne så tror jag nog inte på budskapet det för med sig, jag vet att det är fel. Men det är så skönt, att tänka att det är så jag lever och kommer att leva. Men egentligen så gör jag det bara för att skydda mig, för att jag är rädd. Jag är jävligt rädd. Men det är lättare ljuga och måla på en falsk fasad, än att berätta hur jag egentligen känner.



& på samma sätt, så är det enklare att spåra. För ni ska inte tro att jag gör det omedvetet. Jag vet precis vad jag håller på med. Anledningen?-Den följer mig ner i graven.